lördag 26 januari 2013

Härda ungarna?


"Don’t scare your children. If you’re not sure whether or not to talk about certain subjects with your kids, ask your spouse, and then do so carefully with kids under 14. You might think they “need to know this” to counterbalance the negative messages they are getting from the media, but they don’t. You are the parent, and you don’t need doom to restrict their access to mindless electronic entertainment. Put a kid-positive spin on any bad news."
           Kathy McMahon, www peakoilblues.org  120521
"När mina ungar kommer hem från skolan uppskrämda av någon ambitiös lärares klimatfilm brukar jag säga till dem att det inte finns någon som helst anledning att ställa om. Vi har det bra - och vi kommer alltid ha det bra. Vi lever i den bästa av världar"
            Hört av skolbarnspappa i närområdet


Hushpuppy lever med sin pappa i ett område utanför vallarna 
Pappan vet, att när nästa orkan kommer, kommer hela deras land 
att ligga under vatten. Hur förbereder man sin unge på det?

Jag har nyligen sett filmen "Beasts of the Southern Wild" - och lipat en hel del under tiden. På väg ut från biosalongen säger min man: "vi måste förbereda ungarna bättre. I filmen var det iallafall varmt, kolla här, -20 grader. Hur förbereder vi ungarna på ett framtida liv i det här klimatet?"

Ja - hur förbereder vi dem? "Kan vi inte ge dem hopp, kan vi lika gärna vara tysta", sade en vän. Och konstaterade att vissa dagar därför får passera i tystnad. Och andra dagar kan man hjälpa ungarna genom att låta dem gå med i Greenpeace eller annan lämplig förening. Räcker det som mental förberedelse?

Och alla verkar vara överens om att praktisk träning, färdighetsträning, alltid är bra. Det minskar ångestnivåerna både hos föräldrar och barn. Så - räcker det att lära dem odla potatis? Att hantera kniv, såg och yxa? Att elda?

Carolyn Baker beskriver i boken  "Navigating the coming Chaos" att vi alla - inför framtiden -  behöver skapa oss en "inre bunker". Att lära sig att härbärgera oro, osäkerhet, otrygghet och ångest. Att fullt ut förstå att tiderna kommer bli svårare - och ändå lyckas ha det bra varje dag, det är att bygga sig trygg.

Bunkermentalitet beskrivs ju annars ofta i termer av isolering och utestängande. Här handlar det snarare om att bjuda in problemen, se dem i ögonen och och hålla dem kvar, erkänna läget - och låta något mogna.

Någonstans har jag läst att när man jämförde hur folk reagerade på en massuppsägning visade det sig att de som hade haft det svårt redan som barn, de klarade påfrestningarna bättre. De som levt skyddat och ombonat hela sina liv klarade sig inte alls, de blev djupt deprimerade. Fast nu hittar jag inte den där länken. 

Jag antar att det där exemplet handlar om maskrosbarn, ungar som redan från början haft en chans. De sköra har kanske inte ens kommit in på arbetsmarknaden. Och inte kan man medvetet utsätta sina ungar för lidande bara för att härda dem, även om precis det är vad som händer i filmen "Beasts of the Southern Wild". Man kan nästan se hur ungen trotsigt växer under filmens gång. 

Så - kan vi prata om det; om uppfostran i termer av annat än förmågan att i framtiden kunna hugga ned ett träd? Hur gör du? 
"Oro är inte samma sak som pessimism och hopplöshet. Studier av barn som växte upp under kärnvapenhotet har visat att de som oroade sig mycket också var mer psykiskt välmående. De barn som hade det bra i livet i övrigt, var de som mest intresserade sig för samhällsfrågor, vilket ledde till att de oroade sig mer."
               Intervju med Maria Ojala, SvD 101206

10 kommentarer:

  1. Att medvetet göra det svårt tror jag inte på och skulle jag inte kännas helt fel. Den stora skillnaden idag jämfört när jag växte upp på 70-talet är dagens massiva 24-timmars mediebrus i form av TV, datorspel, intenet, ipads etc, vilket passiviserar barn.
    Hade de bara varit ute i "verkligheten" mer så kommer livets prövningar automatiskt.

    Eftersom jag inte vet vad man ska göra åt detta försöker jag intala mig att det nog bara är jag själv som är mossig och inte hänger med, men det känns inte bra....

    SvaraRadera
  2. Första meningen skulle varit: Att medvetet göra det svårt för barnen skulle kännas helt fel.

    Sorry för felskrivningen.

    SvaraRadera
  3. Go kväll
    Vad ska man utsätta barnen för...
    Min erfarenhet är att om barnen har ställts inför problem och har fått vara med att lösa dessa och på så vis skaffat sig både praktisk och mental förmåga att gå vidare så blir varje nästkommande hinder en utmaning och inte ett problem eller hot. Det vill säga låt barnen vara med (och själva göra) och rensa fisk, baka, hugga ved osv, även om man är rädd att de ska göra sig illa vilket också det är en bra erfarenhet ;-)

    Att inte våga säga till barnen som det är löser inga problem, eller är man rädd för att barnen ska avslöja en och undra varför man inte själv tar tag i problemen?

    En liten kommentar till intervjun med Maria Ojala.
    Är uppväxt under kalla kriget och med släkt som upplevde 2'a VK i Tyskland. Jag har än idag svårt att börja dagen utan att lyssna på nyheterna för att veta att det inte har brutit ut något nytt krig....

    Med vänlig hälsning
    Draken

    SvaraRadera
  4. Barnen är det nog nästan kört med nu när det gäller grundinstruktioner från mig. Fast jag har bra kontakt och lär en hel del av dem. Min dotter hade en ledig fredag, följde med till Artipelag och vi blev ska vi säga upplysta. Utställningen där heter Upplyst och var intressant tex Christian Andersson som är intresserad av alternativa verkligheter och science fiction hade en strålkastare som lyser på en vägg där man ser två skuggor av strålkastaren och det finns inga andra ljuskällor i rummet. Får åskådaren att fundera och testa lite olika möjligheter där man lätt har fel. Gillade också Annika Liljedahls fiberoptiska skulpturgrupp i källaren med livstrådar ner bakom ett sparat stycke granit och en längtande staty ute i snön som tydligt vill in. Jag kände hur vi är en del av hela naturen och fick uppleva det med min vuxna dotter, som kunde berätta mycket för mig. Hon är lärare med specialisering på data och bild så jag kan lätt falla in i elevrollen för hon har enormt bra iaktagelseförmåga.

    Tror jag kan försöka med barnbarnet i Jönköping. Han är sju månader nu och vi har mest kontakt via skype även om han helst försöker bearbeta tangentbordet. Fast det blir nog snabbt han som lär mig det nyaste nya i den föränderliga omvärld vi lever i.

    Har nyss sänt iväg en rapport om elbesparingar som jag jobbat med en tid för synpunkter så nu är det bara att vänta på reaktioner. Imorgon blir det motorsågande för att ha ved i beredskap om kylan kommer åter. När jag tänker efter borde jag lära barnen använda motorsåg. Har nog hållit det lite för mycket för mig själv. De är nog gamla nog nu.

    Vänliga hälsningar

    Nanotec

    SvaraRadera
  5. Barn förstår mycket mer än man tror. Ingen vits att försöka dölja något eller försköna. Vi ser mycket på naturfilmer just nu och de har ju insett att naturen kan vara ganska hård och grym samt att människan påverkar naturen negativt.
    Mina barn gillar att plocka bär och göra sylt så det får man ju uppmuntra. Vi måste börja med svamp också.
    Semestra i fjällen med närkontakt med vildmarken och att gå längre sträckor känns inte fel. Sånt fick inte jag göra som liten. Min mamma kunde inte tänka sig att campa. All fysisk aktivitet bör ju uppmuntras.
    Diverse praktiska sysslor bör de lära sig så tidigt som möjligt. Sönerna är nog tillräckligt stora för att hjälpa mig att måla på landet i sommar. Allt sånt som de inte brukar få göra hemma i stan blir ju också lite spännande.

    SvaraRadera
  6. Sedan påverkas ju barn oerhört mycket av hur man själv reagerar. Om man bara sakligt förmedlar att det nog kommer vara sämre i framtiden så kommer de ta in det. Men det hjälper ju ingen att överföra ångest på dem om man skulle råka ha det. Man kanske inte ens ska använda värdeladdade ord som att det blir sämre utan konstatera att det kan bli si eller så och det kan få de här konsekvenserna.

    Att curla barn är i vilket fall helt missriktad kärlek.

    SvaraRadera
  7. Gör du saker åt problemen så lär de sig av dig.

    SvaraRadera
  8. Vi är tydliga med att om man vill ha något så måste man fixa det själv. Man kan inte förvänta sig att få allt serverat. Barnen tycks ha köpt budskapet på ett positivt sätt. De är fruktansvärt motiverade att hjälpa till med djuren och odlingarna. TV och dataspel har vi periodvis bannlyst helt. Det är fantastiskt att se hur aktiviteten, kreativiteten och ansvarskänslan formligen exploderar när alla teknologiska sattyg försvinner ut bilden. En god fysik och flinka fingrar får de på köpet, utan att behöva smittas av idrottens konkurrens- och tävlingsmentalitet. En rimlig avvägning kan vara att plocka bort all teknologi under sommarhalvåret och sedan plocka fram den igen för de mörka vinterkvällarna.

    SvaraRadera
  9. Carolyn Baker verkar vara inne på liknande tankar som Chellis Glendinning. Denna 90-tals klassiker är mycket läsvärd om man är intresserad av de psykologiska sidorna av vårt predikament.

    My Name Is Chellis And Im In Recovery From Western Civilization

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

Suck, vad jag är trött på spam. Nu får du visa att du är en riktig människa. Välkommen att kommentera! :-)